Blogg

Blogg

Samtal

Bara livetPosted by Ehlin Mellegård 14 May, 2018 15:38
Jag har hittat en podd som jag tycker väldigt mycket om som heter ”Björn och Navid”. De samtalar helt anspråkslöst om livet på ett sätt som för mig är väldigt tilltalande och inspirerande. När jag funderar på vad jag ska skriva om som är yogarelaterat kan det lätt landa i att det ska handla om något tekniskt som är specifikt just för yoga. Men yoga handlar i slutändan om livet och att ta med sig det man har möjlighet att komma i kontakt med på mattan ut i livet. Därför känns det som att ventilera det som handlar om livet kanske är det mest värdefulla att skriva om även när det handlar om yoga.

Det var också en del av min utbildning att tolka yogafilosofiska texter utifrån ett modernt perspektiv. På min naturterapeutiska utbildning var samtalet om livet en oerhört stor del då det är utifrån människans liv man ställer en naturmedicinsk diagnos. Och detta verkar vara något människor saknar väldigt mycket; att prata om livets alla nyanser. I dagsläget är det nog ännu viktigare än vad det någonsin vart, eftersom vi lever i ett samhälle som lyfter upp individualism. Baksidan med det är att vi kan känna oss väldigt ensamma och hamna i en upplevelse av att vi är ensamma med att känna och tänka som vi gör. Men så är det inte. Vi delar alla upplevelser av ångest, separation, smärta och förvirring.

Så klart glädjefyllda tillstånd också men det är kanske inte de tillstånden vi känner oss ensamma i. Det är fortfarande ämnen som är lika värdefulla att diskutera och lyfta fram och som bidrar till känslan av gemenskap. För jag tänker att det är själva anledningen till varför vi behöver ventilera livets frågor - så vi kan bevara känslan av tillhörighet. Genom den tillhörigheten kan vi stärka varandra.

Ilska

Bara livetPosted by Ehlin Mellegård 23 Feb, 2018 16:35
Det är märkligt ibland hur en känsla bara fullkomligt kan ta över utan att man ens vet varför. Idag var jag så otroligt arg att det bara koka inom mig. Och känslan var att det bara plötsligt kom. Tänkte prova en ny vandringsrunda med Isa, min hund. Jag lyckades inte hitta någon vägbeskrivning hur man tog sig till parkeringen men tänkte att det löser sig nog. Sen körde jag runt och letade och där började tålamodet tryta. När jag väl kom fram hade det dåliga humöret redan etablerat sig och att det just nu är rena rama isbanan på stigarna gjorde inte saken bättre. Också Isa som är lite dragig på det. Ilskan bara bubblade och bubblade inom mig. Jag går där och är medveten om att känslan har fått fotfäste och tänker samtidigt att jag borde bara kunna låta den gå. Tyvärr lyckas jag inte alltid med det när det gäller min ilska. Efter flera gångers närmanden att nästan dra omkull p.g.a halkan kokade det till slut över och jag bara vrålade ut i skogen. Isa tittade på mig och undrade nog vad som hände. Men något släppte och efter det kände jag mig inte särskilt arg längre. Jag trodde inte riktigt på det och tänkte att jag är nog fortfarande lite arg fast det kändes inte längre i kroppen. Man skulle ju kunna tro att ett sådant agerande på känslan likväl bara kunde ha förstärkt känslan. Men här blev det faktiskt som att något kom ut i vrålet och försvann.

Jag vet inte varför det helt plötsligt bara kokar i mig så där att jag blir irriterad för minsta lilla. Ofta kan det vara i samband med PMS men så var det inte idag. Det är annars är enkel förklaring att luta sig tillbaks på. Sen har jag gått och burit på en frustration hela veckan så det kanske var ett resultat av det. Jag tror ju att allt hänger ihop; kropp, känslor, sinne. Det gör det inte alltid lättare att förstå vad det är som sker men det behöver man inte alltid heller. Det kan bara få vara som det är. Sen ska det ju inte behöva gå ut över någon annan så just idag var det väl skönt för min sambo att han är bortrest och slappa vara omkring min känsla. Bara lilla Isa som fick ta en del ilska från mig. Det ska inte hon heller behöva. Hon fick iaf sin långa promenad som jag kämpade så mycket för.